Ni som inte gillar skönlitteratur, sluta läs här!Inspirerad av förra inläggets rubrik blir det nu BOKBLOGG. I vintras bestämde jag mig för att bli komplettera upp mig genom att läsa ”missade klassiker” i bokvärlden.Lite spooky var det att jag höll på att läsa ”Räddaren i nöden” ( eng ”The Catcher in the Rye”) av J D Salinger just som världen nåddes av beskedet att författaren dött, men eftersom han var 91 vid bortgången var det kanske inte helt oväntat. Boken skrevs 1951 och var författarens enda roman, världsberömd, såld i mer än 65 miljoner exemplar.
Många svenska skolelever har läst ”The Catcher in the Rye” i samband med engelskundervisning, men för mig var det alltså premiär.
I boken har sextonårige Holden Caulfield just blivit relegerad från ännu en fin internatskola. Han är visseligen intelligent, men bryr sig helt enkelt inte. Efter ett bråk med en rumskamrat om en tjej och för att hålla sig undan när föräldrarna får beskedet om relegeringen åker Holden till New York där han bor på hotell under några dagar.
”Räddaren i nöden” är skriven på ett fängslande sätt, Huvudpersonen berättar själv i monologform och det är svårt att lägga boken ifrån sig. Man får lära känna Holden Caulfield rätt väl , men det som karaktäriserar honom är i det närmaste den totala livsledan. Holden har inget mål i livet, vill inget, bryr sig inte särskilt om något. Han är på väg in i en vuxenvärld som han upplever som totalt meningslös.
Holden super sig full, träffar ytligt en del kamrater och någon tjej. Han vill få kontakt, men förmår inte. I smyg för föräldrarna tar han kontakt med sin betydligt yngre lillasyster, en av de få personer han verkar bry sig om.
När boken kom 1951 ansågs den vara en skandalsuccéroman. Det vardagliga språket, Holdens berättelse på ”tonårska” inklusive svordommar, ansågs grovt och vulgärt, men nyskapande. Dåtidens moraliska och puritanska USA chockades över bokens frigjordhet. Allt detta är knappast någonting vi höjer på ögonbrynen åt idag.
Det här må vara min åsikt, men jag kan inte komma ifrån känslan av att Holden är bortskämd. Han är smart, har rika föräldrar som bryr sig, en lillasyster som verkligen tycker om honom, tillgång till fina skolor o s v. Visst finns det finns mycket i tonårslivet som känns meningslöst, men ändå… Fast i boken antyds också svårare saker i bakgrunden, Holdens bror Allie som dött i leukumi och i en passage när Holden söker upp en f d lärare sviker denne genom att först hjälpa, men sedan utnyttja situationen genom att tafsa på Holden, som flyr hals över huvud.
Jag kanske är påverkad av J:s berättelser om hur hopplöst det är att undervisa de gymnasieelever som inte bryr sig, men jag får ändå en känsla av att Holdens lillasyster, Phobe, har rätt. Hon råder sin storebror till att skärpa till sig, acceptera läget och göra det bästa av situationen.
Ni som har läst boken, vad tyckte ni? Är det synd om Holden eller är han en bortskämd tonåring? När boken skrevs på 1950-talet misstänker jag att tonåringar rätt sällan betedde sig som Holden. Idag, i alla fall i Sverige, känns det mer som vardagsmat och det kanske är därför jag har så lätt att avfärda Holden som bortskämd . Å andra sidan finns en skillnad mellan J:s slappande elever och Holden. De flesta svenska gymnasieungdommar upplever att ”det ordnar sig”, trots att man slappar. Först ska de bara ut och resa och sedan fixar det sig säkert med bra jobb, helst inom media. Holden däremot tror och vill ingenting om framtiden. Han vill bara fly. Vad tycker ni som har tonårsbarn?
Fast nog verkar det tråkigt att känna att allt är så meningslöst när man är ung och har hela livet framför sig.
I mitt projekt har jag också läst Harper Lees ”To kill a mockingbird” och Gabriel Garcia Marques ”Hundra år av ensamhet”. Leo Tolstoys ”Krig och fred” ligger bra till som nästa bok eller Steinbecks ”Vredens druvor”, som jag konstigt nog aldrig läst. Men jag har också bokcirkelns mer nyutkomna böcker att läsa och så måste jag förstås sluka ett par deckare i månaden också.
Om ni inte redan har föstått det så finns bakom fröken Dill en ”människa av kött och bok”, och det underbara uttrycket hade jag inte hittat på själv utan lånat från en av mina idoler, Jessica Gedin!
