onsdag 22 juli 2009

Intresset för mat

Intresse för mat är ojämt fördelat. Många människor är faktiskt HELT OINTRESSERADE. Möjligen gillar de att äta gott, men de vill helst slippa laga.

Jag har tyvärr inte så många matnördiga kompisar, faktum är att flera av mina vänner är totalt ointresserade av mat. Av denna anledning är jag extra lycklig över att ha en sådan fantastiskt matlagningsintresserad kille och såklart alla er underbara matbloggare och matbloggsläsare!

Jag tror att man får med sig intresset för mat hemifrån. Jag har en mamma som är suverän på mat, min syster likaså och i J:s familj lagar både hans mamma och pappa väldigt gott. Alla tre brorsorna har ärvt detta intresse. Kul!

Om man tittar bakåt i tiden så var min farmor duktig på mat och bakning och mormor var uppväxt på en stor gård i Småland, hushållsutbildad på 30-talet och helt fantastisk på husmanskost och klassisk finmat. Mormor och morfar kommer jag att skriva mer om framöver.



J och hans bröder i köket

3 kommentarer:

Livet på den mörka sidan sa...

Samma här !Jag och mina bröder har en mamma som lagade fantastisk mat och släppe in oss i köket så vi är oerhört matlagningsintresserade också . Jag har en son som älskar att laga mat och en som avskyr det men mer än gärna äter god mat och njutningsfullt berättarom vad han har ätit till lunch då han har arbetat :)

Annika sa...

Jag har nog inte någon vän som är omitresserad av mat och matlagning, däremot några som inte känner sig så drivna i köket men som däremot är tacksamma och uppskattande matgäster.
Jag hoppas verkligen att mitt och min mans matintresse ska gå i arv, och jag skulle bli mycket förvånad om det inte gjorde det. Kommer ju själv från en matglad och matlagningsroad familj, även fast det ju till övervägande del varit min mor som stått vid grytorna.
Bilden på J och hans bröder ser otroligt trevlig ut i mina ögon, syskonlös som jag själv är.

Fröken Dill sa...

De är toppen, de Hellströmska bröderna. Jag träffar förresten gärna hela familjen, med brorsornas fruar och barn och J:s föräldrar så ofta som möjligt. Själv tycker J att det kan bli lite för mycket släkt ibland. (Vi är ju 12 till bordet när alla är med och sedan tillkommer ofta ett gäng andra släktingar eller vänner.)
Jag har några kompisar som inte äter alls (ett under hur de överlever), några som tar två tuggor och sedan går över till efterätten/fikabrödet, men de flesta gillar mat och även om de inte själva tycker att de kan laga har de en massa bra idéer och knep att dela med sig av. Några av mina bästa idéer har jag fått från en kompis som anser sig själv vara helt inkompetent i köket. INGET kan vara mer fel! Tack, M, för en massa smarta knep och genvägar!
Hälsningar från fröken Dill