lördag 27 augusti 2011
KRÄFTSKIVA
Igår var det dags för den RIKTIGA kräftskivan. J hade fått leverans av levande flodkräftor från Öland. Jag vill egentligen inte skriva detta, för flodkräftor är snobbigt - jättesvåra att få tag på och dessutom löjligt dyra, men de ÄR outstanding GODAST. Väldigt tråkigt att de är nästan utrotade i Sverige. Nu är min släktgård såld sedan många, många år, men det hade inte hjälpt för även i Småland har kräftpesten, denna vidriga farsot som sprids med signalkräftorna, slagit ut flodkräftbeståndet.
Nåväl, våra öländska kräftor levererades till stan. Jag hade redan lämnat stan innan köerna på "pestingeleden" blev alltför kompakta. J fick bita ihop om blödigheten och kokade ölands-kräftorna enligt Per Morbergs recept, modifierat så att det innehöll lite mindre salt och med dillkronor från mina odlingar.
När vi kom ut till landet på fredagskvällen ville vi inte ha alltför mycket krångel med kräfttillbehören. Jag hade köpt baguette och goda ostar. Följande små, snabba pajer lagade vi också i engångs-aluminiumformar.
Små svamp- och västerbottenpajer
50 g smör
1 dl mjöl
1 tsk vatten
Nyp ihop degen och vila i kylen 30 minuter
Tryck ut i 6 st små aluminiumformar. Trä i en annan aluminiumform och förgrädda i 10 minuter, 200 graders ugn.
1,5 dl skuren svamp
1 litet ägg
1 dl gräddmjölk
1 dl riven västerbottenost
salt och vitpeppar
Fräs svampen i smör, låt svalna och blanda med överiga ingredienser. Fyll pajerna och grädda tills de stannat, ca 20 minuter.
Kräftorna dekorerades med dillkronor och dukades upp tillsammans med tillbehör, öl och jubileumsakvavit i iskylda spetsglas under kräftlyktorna i pergolan. SLURP!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
ååå vi missade att äta kräftor när vi nu var uppe, allt jag fick var en svensk kräfta som var garnityr till en god soppa. jag får väl dränka mina sorger med scampi i stället. Vilka stämningsfyllda bilder...
Hej Ilva! Visst är det något väldigt svenskt med melankoliskt, mystiskt sammetsmörker i augusti. Månen stiger upp som en kopparslant över trädtopparna och man ordnar kräftskivor. Sensommaren är min bästa årstid!
(Sedan vore det ju inte helt fel att bo i ett land där man slapp fasa för sex månaders mörker och kyla... fast det vägrar jag att tänka på under denna underbara årstid.)
Hälsar fröken Dill som också svårgillar Italien, men inte i augusti
Skicka en kommentar