Bara en husägare...

Bara en husägare kan älska mitt lilla ruckel till sommarställe. Innan jag köpte huset såg jag framför mig att jag skulle skaffa ett kulturhistoriskt torp, fantastiskt välbevarat, med glasverande, spröjsade fönster och en gammal frukträdgård i zon 1, naturligtvis med egen brygga, max en timmes bussfärd från Stockholm. Sedan började jag inse att drömhuset var HELT utanför min budget.

Istället blev det ett rätt ocharmigt ruckel till 50-talsställe med plastmattor i alla rum i det inre steninga Roslagen, odlingszon 4.

Konstigt nog spelar det ingen som helst roll. Jag kunde inte älska mitt lilla ställe mer än jag gör, precis som det är. Varje gång jag kommer dit blir jag helt lycklig.

Byn där det ligger är urmysig med både fritidsboende och bofasta. På sommarhalvåret ordnar vi en massa aktiviteter, som vinprovning, loppmarknad, sommarfest, utflykter och kräftskiva. I sommar blir det "kulturdag". Tvärs över skogen finns både badsjön och min systers familjs sommarställe. Skogen är full av bär och svamp. Vi köper ägg och kött av bonden Bosse, och fisk av ”fiskarn”.

Min trädgård är rörig och ogräsig, men det ska sakta men säkert förändras. Köket i huset är stort, ljust och trevligt och att sitta framför öppna spisen i vardagsrummet eller i ute pergolan är ren njutning. Plastmattorna ska bort så småningom, men de fungerar faktiskt bra när man har husdjur.

Det allra bästa med mitt lilla ställe är att det är MITT, BARA MITT! Det kanske låter lite egoistiskt, men när man har förlorat hem och trädgårdar p g a skilsmässor så är det väldigt viktigt.

Igår hade jag ett jobb norröver och på vägen tillbaka till stan passade jag på att titta till mitt lilla ställe. Solen sken, det var alldeles lugnt och fåglarna sjöng. Huset hade klarat vintern galant och jag såg årets första fjäril - en citronfjäril.

Ni vet väl vad mumintrollet säger "Varenda en vet ju att om den första fjärilen man ser är gul, så betyder det att sommaren blir glad."