Vintra på släktträff

Hos husse är man trygg!

I helgen som gick var vår iller Vintra på släktträff. Det var uppfödarna, Jessica och Jörgen på Midnattssolens illeruppfödning som ordnade träff för alla illrar som kommer från dem.

Vi antog att Vintra skulle tycka att det var toppen att träffa släkten. Hemma har hon ju i och för sig världens snällaste illerkille, Gizmo, men det märks att han är en gammal iller nu. Han vill inte leka och busa lika ofta som Vintra. Men nu skulle hon äntligen få träffa andra illrar och dessutom sina egna släktingar; syskon, syskonbarn och syskonbarnbarn.

Illerkillar dominerade släktträffen. De är normalt mycket större än honorna och just dessa var verkligen jättestora. Vi insåg att vår tjej verkligen är en lill-tjej.

Jag vet inte om det var för att de andra var större, eller om det var för att några av årsvalparna var helt galen-busiga, men Vintra gillade INTE ALLS släktträffen. Det var pest att bli nedsläppt i hagen med släktingarna. När vi tog ut henne kröp hon in och gömde sig längst in under filten i sin bur. När godmodige och snälla illern Fredriksson kom för att hälsa på pep Vintra ilsket och smet blixtsnabbt ut. När Vintras uppfödare Jessica höll Vintras syster Isa och J Vintra så att de skulle kunna hälsa under lite lugnare förhållanden skrek Vintra till som om hon hade blivit biten och attackerade den förvånade Isa. Tillslut var det enda hon ville att ligga på J:s arm på tryggt avstånd ifrån de andra.

Vi fick helt enkelt åka hem, men nu har vi lite mindre dåligt samvete för att Vintra har ett ganska stillsamt sällskap därhemma. Det är kanske alldeles lagom? Fast hon borde nog också träna på att träffa jämnåriga illrar också.