Bostadsrättsföreningen där vi bor nu ligger i ett stadskvarter. Vi har en stenlagd gård med fina planteringar, men det finns inte plats för någon varmkompost. Och även om jag tror gott om grannarna är 39 lägenheter så pass många att det kan bli svårt att garantera bra skötsel, lukt- och råttfrihet...
I början slängde J och jag allt organiskt avfall i soporna, men det kändes verkligen fel när man sedan barnsben är van att sortera och ta vara på komposten som en resurs. Och har man dessutom en landet-trädgård med odlingar i konstant behov av mylla och näring känns det ännu mer fel.
Jag hade läst om bokashikompostering, men det var J som gjorde slag i saken och beställde ett set med 2 hinkar, nedbrytbara påsar och bokashikli. Vi hade funderat på saken och konstaterat att vi ändå åker till landet med någon eller några veckors mellanrum under den varma säsongen. Då är det inte så jobbigt att packa in någon eller några boskashihinkar i bilen. När det inte är landetsäsong tömmer vi boskshipåsar i en stor tunna med tätt lock som står i hörnet på balkongen. Tunnan rymmer många veckors bokashipåsar och dess storlek är anpassad så att den går in i bilen.
Bokashimetoden bygger på att avfallet mjölksyras, genom att ympas med kli som innehåller de rätta mikroorganismerna. Man behöver ingen särskild hink egentligen, bara den har ett tättslutande lock. Det finns hinkmodeller som dränerar komposten och där man kan tappa av lakvattnet från kärlets nedre del. Jag tycker lakvattnet är bläh-äckligt, så vi håller vårt avfall så torrt det går istället (en glassbytta med hål skurna i botten får fungera som sil) och bottnar varje bokashipåse med hopknycklat tidningspapper som suger upp fukt.
Det organiska avfallet strösslas med någon matsked kli per liter avfall. När hinken är full ska den helst stå och vila i inomhusvärme ett par veckor. Det luktar inte precis hallon om avfallet. Det är inte direkt sopdoft, men rejält syrliga pustar. Å andra sidan behöver man ju inte öppna hinken i onödan. Sedan är påsen redo för att grävas ner som gödning i trädgården. Under den kalla säsongen kan man då förvara den utomhus i lufttät tunna eller påse... Välj en tunna, förresten. Vissa grannars hundar (?) kan tycka att det är kul att bita sönder en påse. Eftersom avfallet mjölksyras bryts det inte ner under förvaringen, men så fort materialet kommer i kontakt med jorden går nedbrytningen extra fort, ger näring till växterna, gynnar maskar och mikroliv och ger jorden en bra struktur.
Innan jag sådde i mina köksland tidigt i våras grävde jag ner bokashi med ett ca 30 cm jordlager över. När bokashin precis kommit i jorden har den lågt pH-värde p g a mjölksyran. Detta går över på ett par veckor och jag räknade ut att det borde vara först då som rötterna från mina nysådder nådde bokashilagren. Om man däremot sätter ut färdiga plantor kan det vara bra att se till att bokashimaterialet kommer på plats några veckor tidigare.
Det är lite svårt att säga om det beror på bokashigödslingen, men det mesta har växt väldigt bra i min köksträdgård i år. Möjligen fick majsen sin giva lite väl tätt inpå planteringen. I alla fall så tjurade plantorna ett tag innan de kom igång, men det kan ju ha berott på vädret också.
Bokashimetoden känns som ett snabbt och relativt smidigt sätt att omvandla organiskt avfall till en resurs. Jämfört med vanlig kompostering bildas mycket mindre växthusgaser i processen. Dessutom leder vår egen kompostering till att vi ännu hellre väljer ekologiska, obesprutade råvaror. Vi vill ju inte få ner bekämpningsmedel i den jord där vi sedan ska odla ätbart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar