onsdagen den 12:e maj 2010

Fröken Dill vs den vita sparrisen


För att vara helt ärlig har jag aldrig förstått charmen med den vita sparrisen. Jag älskar grön sparris, särskilt pinfärsk svensk sådan såklart. Men den vita? Ful, tjock och blek, ofta lite grov med mycket som ska skäras bort eller skalas. Tyskarna är galna i vit sparris och jag har ätit den väl lagad under bästa säsong i Tyskland. Utan att bli helt imponerad...

Men i år har jag läst sååå mycket gott om vit sparris på alla bloggar att jag kände att det var dags att ge den vita sparrisen en chans.

Ett par tjocka stänger, fin, dansk, vit sparris inhandlades. Som referens köpte jag också den betydligt billigare "fattigmans-sparrisen" svartrot. Tanken var kokning i lätt saltat vatten och servering med goda tillbehör.

Det godaste jag vet till vit sparris/svartrot är hemlagad hollandaisesås. För att riktigt göra mig till rostade jag dessutom lite mandelflagor och tillverkade några chips av parmaskinka till rätten.

Och resultatet av testet? Den vita sparrisen var, enligt mig, något godare än svartroten - mild sparrissmak med lite välgörande bitterhet, om än lite trådig konsistens mot svartrotens jordigare, lite sötare smak och mer mjöliga konsistens. Men så stor är skillnaden inte och sparrisen är dubbelt eller nästan tredubbelt så dyr. J föredrog till och med svartroten. Med de goda tillbehören var både sparris och svartrot mycket smaskiga. Vem kan motstå en underbart fluffig, syrlig hollandaise, med mandelströssel och krispiga parmaskinkschips?

Sparrisen skalas och skjuds nätt mjuk i saltat vatten. Det tar ca 10 minuter. Svartroten behandlas på samma sätt men har tar det ca 15 -20 minuter.

Hollandaisesås 4 pers
100 g smör
2 äggulor
2 msk pressad citron
salt, vitpeppar och en knivsudd cayennepeppar

Smält smöret. Vispa samman äggulor och citron i en liten kastrull. Ställ i vattenbad och vispa tills det börjar tjockna. Tillsätt smöret i en smal stråle under kraftig vispning. Ta ej med den sista bottensatsen, grumsigt smält smör. Vid vispningsmomentet är det bra att vara två personer, en som häller och en som vispar, och om man inte är mycket van rekommenderar jag elvisp. Smaka av med salt, peppar och cayennepeppar. Såsen får inte värmas efter att den är klar.

Chips av parmaskinka

Bred ut tunna skivor av parmaskinka på en plåt. Ställ 5 minuter i 150 graders ugn. Låt torka i rumstemperatur ytterligar 5 minuter.

8 kommentarer:

Stefan sa...

Måste bara upprepa vad jag hoppas har sagts redan tidigare: Gillar din matblogg! Alltid värd att läsa.

Fröken Dill sa...

Tack Stefan! Jag blir JÄTTEGLAD!
Hälsar Dillen

Anna sa...

Håller med dig, jag gillar grön sparris mycket bättre.

pipopp sa...

Problemet är att sparris är en otroligt känslig grönsak.
De är som godast inom ett dygn från det att de skördats, sedan ökar bitterheten och träigheten. Förvaringen är också viktig - fuktigt!

Därför är den godast nära platsen den växt. I Stockholmsområdet är det svårt som konsument att få tag på riktigt mjälla och fina sparrisar.

När man köper dem ska snittytorna fortfaranda vara fuktiga, och om man gnider sparrisarna mot varandra ska den "gnissla" av fukten.

Kokas gärna med en nypa socker, kanske en droppe citron också för att ta udden av bitterheten.Inte i alltför mycket vatten, heller.

Får man sådan sparris slår den vita den gröna med hästlängder.

Men eftersom vi bor där vi bor blir det oftast grön hos oss....

Fröken Dill sa...

OK, det låter som om jag kan testa tidigast när min egen sparris blir skördeklar om ett antal år, först då kan jag själv avgöra. Hitintills har jag fått en helt fantastisk leverans av gotländsk vårsparris!
Hälsar fröken Dill

Emil O. sa...

Jag håller med dig dillen, vit sparris är rätt överreklamerad. lite väl träig i konsistens för mig. Grön är helt klart god, görna hyperlokalt inhandlad och pinfärsk.

sana sa...

du har riktigt fint matblogg!! fint bild och jätte fina recept.

Fröken Dill sa...

Anna; jag hoppas lägga vantarna på grön, gotländsk framöver!
Emil; men om man hittar den av fin kvalitet kan den kanske få en chans en gång om året?
sana; tack snälla, jag blir jätteglad!
Hälsar fröken Dill