lördag 11 februari 2012

Matminnen

Dillen som planta

Finns det någon forskning om matminnen från barndomen? Kan det vara så att man lättare minns det som inte var gott?

Mina tidigaste matminnen är inte så positiva. Trots all god mat som jag är säker på att jag fick hemma är det tidigaste minnet kycklinglever. Eller, jag tror i alla fall att det är kycklinglever. Hur jag delade upp den i små, små kuber som radades upp på tallriken för att jag skulle tvinga i mig dem. Jag tycker fortfarande inte om lever i någon form.

Jag har många minnen från min första dagmamma, men inga som handlar om mat, (OK, jag minns "PIP-leken", men russin är ju inte precis mat...). Från min andra dagmamma minns jag flerfärgad Kalle Anka-glass och rökt böckling med äggröra. När dagmamman inte såg åt jag upp all böcklingen i utbyte mot att min kompis, dagmammans son, slukade all äggröra. (Jag gillade inte den dallriga konsistensen när jag var liten.)

Jag minns också en spännande resa som min pappa och jag gjorde till en släkting i Sörmland. Allt var bra förutom den Janssons frestelse som släktingen serverade. Som vuxen älskar jag den rätten, men redan doften upplevde jag som vedervärdig när jag var barn.

En nyårsafton när vi som vanligt firade hos mammas kompis med familj skulle alla barnen äta ostkaka. Jag hade aldrig ätit det förut och tyckte det lät jätteäckligt - en efterrätt med ost i! Minns inte om jag smakade det då eller om det var senare jag kom på att det faktiskt är gott.

Från dagis minns jag den sockerfria glassen som kom i platta plastinslagna portionsblock, smakade märkligt mjöligt, men ändå var festlig eftersom den serverades så sällan. Skräckminnet från dagis är korvkakan. Man var ju tvungen att smaka, men detta var nog det absolut äckligaste jag ätit och efter den hemska upplevelsen är jag helt och hållet emot att tvinga barn som har någon enstaka rätt som de bara avskyr.

Ett annat starkt minne från dagis är när vi efter en utflykt till något museum i stan skulle få äta lunch på restaurang! (Det betydde i och för sig säkert en barnportion med medioker korv, flottiga fuskpommes och för mycket översöt ketchup, men ändå!) I vilket fall visade det sig att just den här dagen serverades det potatisplättar med lingonsylt hemma på dagis. Efter omröstning i barngruppen frös restaurangbesöket inne och vi åkte tillbaka till dagis. Jag kan fortfarande inte med potatisplättar efter denna besvikelse.

Minnen av skolmaten är inte särskilt positiva de heller, men de förtjänar ett eget inlägg.

Positiva minnen är däremot när mamma och pappa åt sen middag efter att jag och syrran nattats och att jag smög upp och fick ett litet tefat med något gott. En krabbklo, kanske några räkor eller gratinerade musslor tror jag var sådant som kunde hamna på det där fatet och sedan satt jag knäpptyst och lyssnade på när de vuxna pratade om sådant som hänt på jobbet.

Hur är det med er andra, har ni några matminnen från barndomen?

12 kommentarer:

Remsan sa...

Vilken trevlig läsning. Det är roligt det där med matminnen och hur en smak ändras med åldern. Men mycket av det jag idag älskar fick jag aldrig smaka som barn. Vuxna har ibland en förmåga att inte servera vissa rätter till barn. Och många barn vi känner älskar just "vuxenmaten". Jag tillhör de få (tror jag) som har nästan enbart positiva minnen, även från dagis och skola. Men så har jag alltid ätit nästan allt.

Anna-Karin, Landet Krokus sa...

Matminnen finns det många. Ett av de starkaste är när vikarien gick runt med en burk honung och EN sked som hon matade med oss med en efter en. Tyckte det var verdervärdigt och kan fortfarande inte äta honung, klarar inte ens av doften... Blää för att tvinga i barn saker de inte alls gillar...

Skogseva sa...

Mina matminnen från barndomen är bara negativa eftersom jag tyckte illa om allt som serverades utom kalops! Att äta i skolan var en plåga eftersom man inte fick gå från bordet förrän det som fanns på tallriken var uppätet. På den tiden (för länge, länge sedan!) var maten färdigupplagd på tallrikarna när vi småungar strömmade in i matsalen, lika stora portioner till alla. Det fanns alltså inga möjligheter att via smakportioner vänja sig vid det som kanske inte stod högst på önskematsedeln. I skolan serverades ganska trist och smaklös så kallad 'husmanskost' där grönsaker, som jag gillade, lyste med sin frånvaro. Ständigt återkommande var bruna bönor med fläsk, ärtsoppa, stuvade makaroner med falukorv, köttsoppa (tunn och eländig) och på lördagarna, eftersom vi gick i skolan då också, chokladsoppa = vanlig drickchoklad som var redd med potatismjöl (förmodar jag) och som serverades i djup tallrik! Bredvid varje tallrik låg dessutom två runda gula Decaminpiller som vi som gick i skolan på 50-talet var tvungna att äta för att inte falla döda till marken av vitaminbrist! Om man som jag vägrade att äta maten som serverades hotades man med 'kokerskan' som rultade runt i köket. Vad hon skulle göra om jag inte åt upp den förhatliga maten vet jag inte, slå mig med sin stora soppslev kanske...
Må så gott och undvik gärna bruna bönor!
Eva

Lena sa...

Jag minns min barndoms kycklinglever med glädje. Mina barn har samma minnen från sin barndom. Tror det beror på att levern var så liten att man bara fick en pyttebit. Åtråvärt när man inte får så mycket.
Minnena från en av mina dagmammor var att hon alltid serverade köpta kardemummabullar och saft i ketchupflaska på de sällsynt förekommande utflykterna. En av gångerna var det mögel på min bulle men när jag sa det så trodde hon mig inte. (Jag hade just svalt beviset.) Jag var tvungen att äta upp bullen och har haft svårt för sådana bullar sedan dess.

Matminnen är väl det som får oss att älska mat! Dåliga matminnen får oss att göra bättre och bra minnen får oss att göra ännu bättre! Kanske?

Lena sa...

Det här lär rendera ett blogginlägg hos mig. Jösses vad många matminnen som poppade upp nu ;)
Tack Fröken Dill för det du delar med dig!

Erika sa...

Jag älskar kycklinglever! Men potatisbullar är en av mina botten-fem-rätter. Äckligt så att jag ryser! Jag har också bloggat matminnen om det ena och det andra. Bland annat kroppkakorna som jag tvangs äta tills jag kräktes.

Mat är härligt! Tack för inspirerande läsning.

Postgårdsromantik sa...

Väldigt underhållande skrivet - och kul att få en en bild på fröken Dill också! Visserligen som liten, men om man försöker "extrapolera" utseendet till ett vuxet utseende, kan man kanske ana hur fröken Dill ser ut idag! När vi åkte hem till min farmor och farfar när jag var liten var engelsk konfekt det enda godis de hade. Alltid. Jag var riktigt irriterad. "Om de ska bjuda på godis, kan de inte bjuda på något som går att äta!" Jag kan än i dag inte äta engelsk konfekt.

/Anders

Erika Skogly sa...

Jag minns också att jag avskydde lever, men idag tycker jag att det är gott.

Tinas Skåpmat sa...

Jag har nog varit lycklig lottad! vi hade en fantastisk mat på vår skola. Jag älskade blodpudding som serverades där bra mycke godaren än de hemma. Sedan så var jag nog som dig med lever mamma gjorde en leverstuvning men paprika i som jag idag "hurves"fortfarande åt idag, men då leverbiff älskar jag.

Jag är ju som sagt ändå uppfödd med husmanskost och min mormor som jag var mycke hos som barn gjorde allt från grunden jag minns hennes goda pölsa som hon gjorde, och mycke blodmat blodplättar och blodraggmunkar älskade/älskar jag. Fisk , abborre, Sik var oftast stekt eller kokt med löksås...men hade väldigt svårt för den pga alla ben. Men för att jag skulle äta den så benade mormor fisken minutiös och jag åt kanske inte det gostaste. Fast idag är jag en stor fiskälskare. Ja det är mycket som kan ändra på vår resa med våra smaklökar! Roligt inlägg iaf skapar minnen direkt.

Red Scream sa...

En gång i trean i grundskolan serverades det pölsa till lunch. Matvraket Ulf gillade som vanligt detta och åt med stor aptit. Min bästis tyckte att det var lite underligt så han frågade om jag visste vad pölsa vad för något. Nej, sa jag. Då lutade han sig fram och sa med sänkt röst: hackad grishjärna...

Nu vet jag att det inte består av det, men varje gång jag ser pölsa så tänker jag på vad min kompis sa.

Fröken Dill sa...

Åh vad kul att läsa om alla matminnen!!!
Remsan; min första sambo lär som mycket liten ha snott en ungersk salami och krupit in under byrån för att få äta detta kap från vuxenmaten ifred!
Anna-Karin; fy vad trist!
Skogseva; vilken fruktansvärd skolupplevelse. Vi var också tvugna att äta upp, men inte fullstora portioner om det var något man inte gillade. Men jag tror verkligen att skolmaten förstört mångas lust på husmanskost och äter aldrig bruna bönor...
Lena; tänk vad länge minnen kan påverka och vad synd på kardemummasmaken som ju kan vara alldeles suverän i bullar.
Lena; KUL! Jag tror alla som älskar mat har gott om matminnen.
Erika G; kroppkakor har jag lärt mig äta först som vuxen. De såg grå ut och hette KROPP-kakor vilket fick mig att vägra som barn.
Anders; vad trist, jag har mytiska minnen av min farmors godisburk, där det alltid fanns fantastiska godsaker. Själva burken har jag ärvt och den är fortfarande lite magisk.
Erika, jag trodde att jag skulle komma över min leverfobi - men tyvärr icke...
Tina; Vilken snäll mormor som benade ur fisken. Härliga matminnen med mat lagad från grunden också!
Ulf; fniss, fniss, de där ryktena om vad pölsa skulle innehålla minns jag också. Jag skulle nog inte äta pölsa idag, men minns det som rätt gott. Den i skolan var OK med massa rödbetor och en sommar i Norrland fick vi jättegod hemlagad pölsa. Äcklig namn bara, på den rätten...

Åsa sa...

Haha, jag avskydde också potatisplättarna! Åt till och med blodpuddingen, vilket var "huvudmaten" och potatisplättarna endast då "alternativmat".

Däremot var mammas levergryta den allra bästa! Vi lurade faktiskt en vän en gång som sa sig ogilla lever. Han tog två gånger :)