Ät frukost!

Jag har rymt från jobbet! Inte så långt, bara till ett fik i samma byggnad som kontoret.

Anledningen är att jag aldrig kan lära mig att äta frukost. J, min fina frukostlagare, är på jobbresa till London och jag nöjer mig optimistiskt med att stjälpa i mig en kopp te på väg till kontoret. Jag känner mig ju inte hungrig på morgonen.

Men... illrarna rymmer och måste fångas in, mobiltelefonen blir kvarglömd och måste hämtas och halvvägs ner i backen kommer jag på att matlådan blev kvar hemma i hallen. Jag missar spårvagnen och i väntan på nästa börjar jag känna mig lite svag och svajig. En leverpastejmacka från Lundbergs konditori hägrar. Det är ingen kö, men expediten pratar i telefon... och pratar... och pratar...  minuterna tills nästa spårvagn ska gå tickar iväg. Tillslut inser jag att jag måste rusa.

På spårvagnen läser jag Agneta Pleijels roman "Drottningens chirurg" på mobiltelefonen. Bra bok, men just dessa kapitel innehåller vedervärdigt äckliga beskrivningar av obduktioner på 1700-talet. Känner mig ännu mer svag och illamående.

Men det finns ju knäckebröd och smör på jobbet! Kommer fram. Hälsar knappt på arbetskompisarna utan går radiostyrt mot lådan i pentryt, där det så sent som igår fanns ett helt gäng knapriga bitar. Lådan är tom. En banan från fruktkorgen hade varit en nödlösning, men bara några skrumpna äpplen finns kvar. Äter ett äpple och belönas med våldsamt magknip.

Slår på datorn och försöker göra något vettigt. Massor som behöver göras, men jag kan inte tänka. Letar efter en kollega, men när jag kommer fram till hans skrivbord har jag glömt vad jag skulle fråga. Känner mig pinsamt oeffektiv, jag var ju redan sen till jobbet, men nu måste helt enkelt lämna kontoret, bege mig till närmsta café och i lugn och ro äta en macka med ost, skinka och grönsaker.

Lugnet breder ut sig. Ordningen återställd. Jag kommer att överleva. Jag får nog inte sparken för att jag är för usel för jobbet. Och det här inläggets rubrik är en uppmaning till mig själv: ÄT FRUKOST!