måndagen den 2:e maj 2011

Lille Neo

Tillfälligt avbrott på bloggen. Helgens valborgsfirande ställdes in då den älskade illern Neo plötsligt blev svag och eländig. Vi åkte i ilfart till veterinären, men i väntrummet blev Neo ännu sämre och inget kunde göras annat än att låta honom somna in.

Sorg i familjen. Vår lilla pälskling, den av illrarna som det aldrig varit några problem med (nåja, liite problem i början kanske, när han fick sitt smeknamn Bito.). Neo var mitt i rangskalan, mellan Gizmo=Chefen och Ebbe. Han månade om de andra två. Han älskade pipdjur och gröna trädgårdshandskar av gummi. Hans päls var härligt tjock och på vintern var han den präktigaste av illrar. (Tamillrar ökar till nästan dubbla vikten under vintersäsongen.)

Nu har Neo fått sin gravplats i trädgården på landet. Han är djupt sörjd och saknad av hela familjen.

2 kommentarer:

Martina sa...

Usch, det är alltid jobbigt när ett djur måste avlivas. Har haft katter länge så jag vet hur det känns.

Anna sa...

Ja, det finns inget värre och oj vad man sörjer. Men allt det fina finns alltid kvar!