Mäklarens bild av huset i vinterskrud |
Idag flyttar mina föräldrar. Huset
de lämnar köptes när jag var fyra år så hela min barndom finns i huset och i
platsen runt omkring. All lek i trädgården, på gatan och i skogen intill. Kojbyggen,
sandlåda, pulkabacke och äventyr. Skrubbsår, trädklättring och omkullcyklingar. Lördagsgodis
i en plastkopp. Alla fruktträden och mammas trädgårdsland. Doften av blommande syrener in i mitt sovrum. Smaken av
stensötans rötter och vitplistrets nektar.
Hur solen faller in på ett speciellt sätt i rummen och bildar mönster på grund av de ojämna gamla glasen. Hur den tjocka gröna mattan i trappan känns i fötterna. Hur parketten knarrar. Hur mamma kyler varma grytor på det kalla klinkergolver i hallen.
Öppna spisen, där så mycket gott grillats. De spännande källarskrymslena där julklapparna brukade gömmas och platsen där granen stod varje jul och hur magiskt vackert huset var när det var julpyntat.
”Min” plats vid bordet, där så mycket god mat och goda ostar ätits. Hallskåpet, ovanför telefonplatsen där de fina sherryglasen hämtades.
”Hemmadoften”, den enda och den godaste, som man kände så tydigt när man kom hem från semsetern, efter att ha rusat runt i trädgården och fyndat mogna röda augustihallon.
Vägen till dagis med "dagisstenen" där vi brukade stanna för en paus halvvägs. Vägen till skolan som jag gått så många gånger. Första kärleken och första kärlekssorgen…
Nu har jag inte bott i huset på många år, förutom några kortare perioder i samband med skilsmässor. Ändå är det där gamla huset är nästan som en del av mig själv.
Det känns overkligt och sorgligt att mamma och pappa flyttar, men det är absolut dags. Det är alldeles för mycket jobb att ta hand om ett gammalt hus och en trädgård. Hela min uppväxt jobbade mina föräldrar ständigt med renovering och vård av hem och trädgård. De senaste åren har mamma har haft ständig ångest för allt som måste göras och som de inte kan fixa själva. Pappa har svårt att klara trapporna, och huset består i stort sett av trappor, det finns inte ens toalett på bottenvåningen.
Även om omställningen blir stor går det ingen nöd på mina föräldrar. De flyttar till en superfin lägenhet högst upp i ett hus med hiss. De får två balkonger, gott om plats och lägenheten ligger i fina omgivningar, men ändå alldeles nära tunnelbanan. Jag hoppas att de ska komma på plats och få tid och ork över till sådant som de vill göra när de inte hela tiden måste bekymra sig för hur huset ska tas omhand.
Hejdå huset! Nu kommer nya tider och en ny familj till dig, men inom mig kommer du alltid att vara precis som du var.
Hur solen faller in på ett speciellt sätt i rummen och bildar mönster på grund av de ojämna gamla glasen. Hur den tjocka gröna mattan i trappan känns i fötterna. Hur parketten knarrar. Hur mamma kyler varma grytor på det kalla klinkergolver i hallen.
Öppna spisen, där så mycket gott grillats. De spännande källarskrymslena där julklapparna brukade gömmas och platsen där granen stod varje jul och hur magiskt vackert huset var när det var julpyntat.
”Min” plats vid bordet, där så mycket god mat och goda ostar ätits. Hallskåpet, ovanför telefonplatsen där de fina sherryglasen hämtades.
”Hemmadoften”, den enda och den godaste, som man kände så tydigt när man kom hem från semsetern, efter att ha rusat runt i trädgården och fyndat mogna röda augustihallon.
Vägen till dagis med "dagisstenen" där vi brukade stanna för en paus halvvägs. Vägen till skolan som jag gått så många gånger. Första kärleken och första kärlekssorgen…
Nu har jag inte bott i huset på många år, förutom några kortare perioder i samband med skilsmässor. Ändå är det där gamla huset är nästan som en del av mig själv.
Det känns overkligt och sorgligt att mamma och pappa flyttar, men det är absolut dags. Det är alldeles för mycket jobb att ta hand om ett gammalt hus och en trädgård. Hela min uppväxt jobbade mina föräldrar ständigt med renovering och vård av hem och trädgård. De senaste åren har mamma har haft ständig ångest för allt som måste göras och som de inte kan fixa själva. Pappa har svårt att klara trapporna, och huset består i stort sett av trappor, det finns inte ens toalett på bottenvåningen.
Även om omställningen blir stor går det ingen nöd på mina föräldrar. De flyttar till en superfin lägenhet högst upp i ett hus med hiss. De får två balkonger, gott om plats och lägenheten ligger i fina omgivningar, men ändå alldeles nära tunnelbanan. Jag hoppas att de ska komma på plats och få tid och ork över till sådant som de vill göra när de inte hela tiden måste bekymra sig för hur huset ska tas omhand.
Hejdå huset! Nu kommer nya tider och en ny familj till dig, men inom mig kommer du alltid att vara precis som du var.