Vi går i stort sett aldrig på lyxkrogar, men efter att ha läst Tre-tjejer-i-köket-Elins
tips om att Lux ska säljas slog vi till. Jag har njutit av Lux prisvärda luncher några gånger, men denna gången blev det uberlyxigt kvällsbesök och femrätters avsmakningsmeny anpassad till maj månad med tillhörande vinpaket. Vi kunde heller inte motstå ostbrickan, med fina svenska ostar.
Tyvärr får jag alltid lite uppförandeångest på eleganta restauranger och var därför inte lika modig som Elin med mobilkameran, vilket var synd eftersom maten var otroligt vacker. Servicen på Lux var såklart perfekt, det fanns inget mer att önska. Bara det att personalen kommer ihåg vilka ytterkläder som tillhör de olika gästerna får en ju att känna sig verkligt omhändertagen. Detta har vi dessutom upplevt även på Lux luncher när restaurangen är helt full.
På en sån här krog inleds måltiden, som sig bör, med aptitretare som såklart kallas "amuse-boucheer" på fint franskt sätt.
Macaron med inlagd sill var en lite okonventionell blandning av sött och salt, men med den fantastiska sillen var jag beredd att acceptera allt och den ovanliga kombinationen fick verkligen smaksinnet att vidgas.
Vårlökssoppa med några bitar nättkokt färskpotatis i botten smakade himmelskt, vilket man såklart kan tacka vårlökarna för, men kanske än mer Lux fantastiska fond, misstänkt kycklingbaserad i denna rätt.
Gurksorbet var den sista överraskningen och det var såklart otroligt gott och uppfriskande.
Nu var det dags för själva middagen och den inleddes med att vi fick ett av de godaste vita viner vi någonsin druckit i glasen. Å, riesling, jag gillar dig i många skepnader men den otroligt smakrika Josmeyer grand cru hengst 2000 från Alsace var ju som själva himmelen!
Fiskrätten, vinsjuden gös från Ängsö med halstrad gädda, druvjuicedressing, harsyra och pepparrot, var ett under av finess. Smart att kombinera två fiskar tillagade på två olika sätt och dressingen var så god att man hade kunnat slicka tallriken. Fisken var såklart helt nyfångad och vi fick till och med veta vad fiskaren hette.
Nu var det dags för terrin på domtafläsk, med rökt oxmärg, löktrav, syrad vit sparris och friterad surdeg. Det vita vinet som serverades till passade fint, men var inte minnesvärt på annat sätt. Köttet var såklart urgott, men jag kunde en gång för alla konstatera att oxmärg inte ÄR min grej. Gillar man den inte ens på Lux så gillar man den inte. Geléartad konsistens och, trots att den var rökt, knappt någon smak. Sparrisen var däremot otroligt god. Krispig och fantastisk. Inte alls trådig och lite besk som jag tidigare har upplevt att vit sparris är.
För att lugna ner smaklökarna serverades nu en liten kopp med kall nässelsoppa, eller jag skulle nästan kalla det nässelbuljong, med eleganta vita sparrisskivor i botten.
Nu var det dags för kött. Stekt kalvkotlett med frasstekt bräss, trädgårdsrabarber, karamelliserad lök och tryffelvinaigrette serverades på tallriken. Köttet kom i två perfekta rosa bitar och tillbehören var suveräna, särskilt det karamelliserade lökmoset, innehöll det möjligen rabarber också? Jag gillar verkligen, verkligen kalvbräss i alla fall när den är tillagad på detta sätt. Knaprig utanpå och mjuk inuti med smak som "kyckling kunde smaka om den var hundra gånger godare".
Vinet till var från Bourgogne, Joseph Drouin Chambolle musigny. Elegant!
Vi testade alla ostar på ostbrickan. De kom från Eksta gårds mejeri och Gullspira. Bland annat en ost av parmesantyp, gjord speciellt för Lux, och en som påminde om chèvre, men dessutom var smaksatt med timjan. Jättegoda ostar såklart, och man hoppas
så att de bästa svenska ostarna snart ska var ikapp dito från Frankrike eller Italien, men riktigt där är vi inte ännu. (Eller så började jag bli rejält mätt vid det här laget.)
Desserten inleddes med en fördessert. Glass på mispel med torkade havtornsbär. Suveränt! Om det nu är en mispelbuske jag har på landet, kommer fåglarna inte få ha bären i fred i fortsättningen!
Efterrätten serverades i en fin glasglob. I botten rabarberkompott, i mitten ett tunt skikt sockerknäck smaksatt med kardemumma och överst en liten flädersorbet. Vilken fest, både för öga och gom. Och vilken härlig känsla att krasa sönder sockerknäcksskiktet. Som att trampa på nattgammal is! Ett sött Moselvin, en spätlese, Dr Heidemanns-Bergweiler, Bernkasteler Badstube 2010 drack vi till. Gott, men jag är inte alls hemma på söta viner.
Efter den chokladpralin med svarta vinbär, chokladdoppade svartrot, hemlagade kola och marmelad på rabarber som avslutade lyxmåltiden var jag supernöjd och fullständigt proppmätt.
I den kyliga majkvällen promenerade vi hem fulla av nya smakintryck och idéer.
