Jag har inte glömt bort min blogg, det har bara varit så otroligt mycket den senaste dryga månaden.
Jobbet har varit helt galet (jag har haft 14 projekt istället för normala ca 5). Försäljningen av min lägenhet blev en mardröm, även om det löste sig till slut och mitt i alltsammans blev vår pälsklingsgubbe, illern Gizmo sjuk. Veterinären kunde inte hjälpa honom. Han fick intensivvård i ett och ett halvt dygn, men svarade inte på medicinen. Sjukdomen hade gått för långt och det fanns inget annat att göra än att låta honom somna in. Han var kanske "bara" en iller och dessutom gammal, men han var en sån fantastiskt fin vän. Snällare iller har aldrig funnits och jag saknar honom så fruktansvärt! Vår lilla illertös Vintra har det också tufft, nu när hon blivit ensam, men vi försöker vara med henne så mycket vi kan och letar med ljus och lykta efter en illerkompis som kan flytta hem till oss.
Som ni förstår har matfronten inte varit prioriterad på länge. Vår lokala pizzeria har alltsom oftast fått agera räddare i nöden och mackor eller något snabbt hoprört krubb har varit mer regel än undantag i vårt kök.
Inte heller har vi hunnit ta oss iväg ut och ätit på spännande krogar. En fördel med detta är att pengarna i vår uggla samlats på hög. Plötsligt hade flera månader gått och vi hade tillräckligt för att boka in oss på uberlyxiga Oaxen. Ikväll är det dags och jag längtar redan!
Jag avslutar det här inlägget med en idolbild på Gizmo eller Chefen som vi kallade honom. Vila i frid, käraste gubben!
3 kommentarer:
Åh lillen. Så fin. Förstår att det känns tungt för er. Hoppas ni hittar en ny illerkamrat snart.
Hoppas lyxkvällen blev som förväntat (eller varför inte ännu bättre!).
Oaxen var verkligen ALLT vi önskade och mer därtill. Måste bara smälta ihop intrycken till något skrivet!
I helgen tog vi med oss Vintra norrut för att hälsa på en illern Jimmy som antagligen kommer att flytta hem till oss. Något snällare, stiligare (eller tjockare) i illerväg har jag aldrig sett. Hoppas att "adoptionen" går vägen. Vintra var lite pipig, men så är hon alltid med nya illerbekantskaper.
Åh! Det är så hemskt nära ens kompisar fösvinner sådär, oavsett om det är hund, katt, iller eller eremitkräfta. Kram till dig, fröken Dill!
Skicka en kommentar