Lyx som i Paris på 1920-talet

I måndags var bokklubbstjejerna på middag hemma hos mig. Jag måste erkänna på att jag varit dåligt på att dra mitt strå till stacken och fixa bokklubbsmiddag. Det GÅR att äta middag nio personer hemma hos mig, men det kräver mycket förberedelser, inlån av t ex stolar och det blir rätt trångt. Någon mysig soffgrupp där alla får plats att sitta och prata bok i lugn och ro ryms helt enkelt inte i mitt lilla vardagsrum.

Men boken vi läste den här gången; "Åren i Paris" av Paula McLain gav mig idéer. Romanen, som handlar om Earnest Hemingways första fru, Hadley Richardson, utspelar sig delvis i 1920-talets Paris. Miljöerna på caféer och krogar är fantastiskt beskrivna. Denna blandning av kultur, lyx och förfall kändes som något som skulle kunna användas som tema för middagen i just min lägenhet. När man bjuder lite för sällan i ett sällskap där värdinneskapet går runt då SKA man bjuda ordentligt! Dessutom är jag så himla glad för J:s och mitt lägenhetsköp att det kändes som rätt tid att fira.

Efter lite avhopp blev vi till slut fem som träffades + J som kom hem lite senare. I skenet av fladdrande kandelabrar, med musette-musik, jazz och charleston i  högtalarna frossade vi inledningsvis på champagne, ostron, sniglar, gratinerade kammusslor och crème ninon med löjrom. Platsen var ett av Paris tjusigare caféer, eller OK om man ska vara kinkig, mitt lilla kök med ärvd, stärkt, manglad linneduk på bordet, en jättebukett rosor och maten på nyputsade nysilverfat. Till varmrätten var det dags att gå in i Bistron, mitt vardagsrum med kaminen tänd, ljuskrona i taket och rödvitrutig duk på bordet. Varmrätten var bouillabaisse med rouille och till dessert frossade vi på chokladmousse.


Jag är, som ni vet, SVÅR på ostron. Så vackra och så goda! Inga krångliga tillbehör, bara citronklyftor. Lite jobbiga att öppna är de fina molluskerna, men med lite våld gick det bra att knäcka upp ett dussin. Trots att jag varit tvungen att köpa dem redan på lördagen i Hötorgshallen var kvaliteten ypperlig. Inte ett enda behövde slängas.

Sniglar hade jag köpt färdiga, frysta med vitlökssmör, på Picard, den franska frysmatskedjan. Bara att värma i ugnen. Det var mycket godare än jag förväntat mig. Kan faktiskt inte minnas att jag ätit sniglar tidigare. I alla fall inte på väldigt länge. Ett givet val för fredagsmyset framöver!

Gratinerade kammusslor är en annan gudagod lyxrätt som finns på Picard. Varianten med sancerrevin är så god att man får tårar i ögonen. Som en bonus får man fina skal att behålla.

En annan produkt inköpt på Picard, petit pois, små ärtor, var däremot en stor besvikelse. Köp istället "små fina ärtor" från Findus eller ärtor av sorten "Märta" på Coop eller liknande. De smakar mer, är sötare och behåller den gröna färgen bättre i en Crème Ninon. En riktigt bra mixer underlättar också när man ska laga grönsärtsoppa. Min gamla höll inte riktigt måttet. Däremot blev det fint att servera  den kalla soppan med en klick löjrom i små uddaglas, typ likörglas, fyndade på olika loppisar.

Vad gäller champagne hade vi två sorter och jag kunde, precis som tidigare, konstatera att Deutz ÄR en otroligt bra sort. Mitt försök att bygga en sån där häftig pyramid av champagneglas i coupemodell och bara fylla på i toppglaset, ni vet som på bio, föll tyvärr inte väl ut. Testa inte hemma om ni inte vill ha väldigt mycket utspilld champagne!

Boullabaisse med rouille har jag lagat tidigare här på bloggen. Skillnaden denna gång var lyxiga havskräftor i soppan och att jag köpt riktigt fin fiskbuljong på Östermalmshallen. Skaldjursbuljong hade jag hemkokt i frysen efter någon av sensommarens skaldjursfrossor. Egentligen skulle det varit färska räkor i soppan. Lite svårt på en måndag... Jag hittade ett paket på Hemköp, men var faktiskt lite tveksam. När västkusttjejen J öppnade paketet och sniffade skeptiskt förstod vi alla att det var komposten som gällde. Skärpning Hemköp, skämda skaldjur är INTE OK! Nu gjorde det inte så mycket; blåmusslor, havskräftor, lax och torsk räckte mer än väl i soppan.

Chokladmousse måste vara den absolut godaste desserten. Särskilt om man använder riktigt fin mörk choklad och spetsar med apelsinlikör. Jag hittade Lisas supertips på hur man undviker att smeten till moussen ska spricka. Det fungerade hur bra som helst. Mousseglasen toppades med hemodlade physalisbär.


Nu till boken.
Kategorin påminner lite om "Blonde", Joyce Carol Oats bok om Marilyn Monroe, på det sättet att en författare skriver om en känd person som om hon varit henne. Historiska riktiga händelser blandas med vad som måste vara ren fiction eftersom författaren omöjligen kan veta vad som sades, hur huvudpersonen kände o s v.

Huvudpersonen i McLains bok är Hadley Richardson, Earnest Hemingways första fru. Efter att ha levt en skuggtillvaro där hon tagit hand om en sjuklig och dominerande mamma i många år träffar Hadley den ganska mycket yngre Ernest och tycke uppstår. Paret gifter sig och bestämmer sig för att flytta till Paris.

Väl på plats i Paris, som måste varit fantastiskt på det optimistiskt, glittrande 1920-talet träffar Earnest och Hadley hela den kända kultureliten; Gertrude Stein, Alice B Toklas, Picasso, Miro, Ezra Pound, James Joyce o s v. Ett liv i sus och dus, champagnen flödar, men också (relativ) fattigdom och liv i en sliten, nergången lägenhet. Earnest jobbar. Han skriver och skriver och ibland far han iväg på månadslånga strapatsfyllda reportageresor. Hadley stannar hemma i Parislägenheten och lider och längtar.

En pojke, Bumby, föds och beskrivs som älskad, men lämnas alltsom oftast bort för att tas om hand av en grannfru som ständigt verkar finnas där som en gratis tjänsteande.

Man far till Alperna för stärkande skidåkning, man far till tjurrusningen i Pamplona där det dricks alkohol som aldrig förr.

Hadley får allt svårare i sitt äktenskap. Ernest gör sig osams med allt och alla och är dessutom inte trogen. När den lockande, rika skönheten Pauline dyker upp, först som vän till både Hadley och Ernest, men efter hand allt mer uppenbart Earnest älskarinna, blir förhållandet ohållbart. Pauline blir också Hemingways andra fru.

Jag tycker att boken var både spännande och intressant. Den är inte alls lika poetiskt skriven som Joyce Carol Oates "Blonde", men man blir verkligen intresserad av 1920-talet och gripen av Hadleys öde. I en epilog berättar hon att det senare i livet gått bra för henne. Hon flyttar tillbaka till USA och gifter sig med en lugn, trygg man vars kynne bättre passar hennes eget. Kanske är Earnest och Hadley för olika som personligheter för att förhållandet ska vara möjligt i längden. Kanske är det Earnests rastlöshet och alkoholism som gör ALLA hans förhållanden omöjliga i längden. Han skiljer sig och gifter sig flera gånger i livet och håller sig med otaliga älskarinnor.

En viss frigjordhet för kvinnor verkar ha börjat göra intåg i 1920-talets Paris. Kjolarna har blivit kortare, kvinnorna har blivit självständigare när männen varit borta under kriget, även kvinnor kan nu kan sitta på caféer och röka och dricka, men det är ändå männens värld. DE jobbar, DE är konstnärer, DE räknas! Att Hadley skulle jobba är knappast att tänka på. Kvinnor i hennes samhällsklass gör helt enkelt inte det. Det planeras för en pianokonsert som ska hållas av den musikaliskt begåvade Hadley, men självförtroendet sviker.

Barn är visserligen också något som ytterligare binder kvinnorna, men egentligen nästan mindre än idag eftersom det verkar helt självklart att det ständigt finns billig eller gratis barnpassning. Det verkar också helt socialt accepterat att låta denna ta över ansvaret för barnen när man vill sitta på caféer på kvällarna eller resa iväg veckovis. En annan sorglig sak är att det låter som om Hadleys och Earnests son Bumby överhuvudtaget knappast kommer att träffa sin pappa efter skilsmässan.

Det här var lite blandade tankar om boken som dessutom fick mig intresserad av att läsa något mer av Hemingway än "Den gamle och havet" som vi läste i skolan för länge sedan.


Sammantaget var det en väldigt lyckad kväll och nu är min lilla lägenhet ordentligt avfirad i bokklubbstjejkretsen i alla fall!